Tornado, orkan eller bara sorg

 
Två månader utan en gnutta ork.
 
Jag trodde att min "period" hade passerat, jag började må bättre och sedan kom det som en käftsmäll. Inte en bitch slap, inte en vanlig högerkrok utan en rejäl knock out-smäll rakt i solar plexus.
Efter det att jag kom hem från Thailand blev jag förkyld, fick jobbintervjuer, jobberbjudanden och pyspunka.
Allt gick väldigt snabbt och allt hände samtidigt så där kom stressen, ångesten och tröstlösheten.
 
Jag fick två jobberbjudanden på samma gång vilket fick min ångest att växa. Vilket skulle jag välja? Vilket skulle jag klara av? Vem skulle jag tacka nej till? Skulle jag göra någon besviken? Skulle jag bli accepterad? Tog jag mig vatten över huvudet?
Det var bara några tankar som började snurra och det var bara början.
 
Jag tackar inte nej till jobb. Det är något jag och min prestationsångest har skapat tillsammans. Jag har omedvetet skapat en stress gällande arbete. Jag tackar inte nej. Jag har åkt hem från semestrar i stugan för att få arbeta en dag, jag har en grundtanke att jag inte blir accepterad om jag säger nej och jag mår hemskt om det skulle ske.
På en och samma vecka behövde jag backa från ett sommarvikariat där mitt besked inte togs emot på ett positivt sätt och tacka nej till en fantastisk möjlighet på mitt favoritberg. Det satte punkt för mitt tillfrisknande och startade en störtflod emotionellt.
Ett drömscenario för många men som blev en mardröm för mig. Här fick jag näring åt mina hjärnspöken.
 
Jag mådde så psykiskt illa så min kropp började protestera.
Sorgen äter upp mig inifrån. Tydligen har jag gått runt med ett hål inuti hela mitt liv, något som jag inte kan rymma ifrån och som jag bara måste försöka fylla på rätt sätt.
Bygga upp en acceptans till mig själv.
En månad med intensiv hjälp från en fantastisk kurator har hjälpt mig att komma på benen igen, men det är en lång väg kvar och jag känner mig..ensam.
 
Och det gör mig slut. Det gör mig inte svag, det gör mig bara slut.
Stress, prestationsångest och sorg, en hemsk kombination som kan sätta en helt ur spel.
 
Nu vet ni.
Nu blev det verkligt för mig.
Och nu kan jag andas ut.

Suzanna Forsberg

Vackra underbara du! Vägen är kortare än vad du tror! Starten är gjord, loppet har börjat och du har kommit en bra bit på vägen! Alla känslor är okej att känna, försök att släppa ut dem, ge dem utrymme att komma fram och sedan börja fokusera framåt för du är stark, du är en fantastisk människa som kommer göra underverk! Andas djupt, försök att inte stressa och släpp prestationen. För de jag har sett gör du alltid ditt bästa och det är tillräcklig! Du är otroligt stark för att du lyssnar på kroppens signaler och stannar upp, backar, andas och hämtar kraft.

Skickar dig en bamsekram med budskapet du är inte ensam ❤ och att det blir bättre! DU ÄR VIKTIG! ❤❤❤

Svar: Men åh! Nu blev jag tårögd! Tack vad du är snäll som tar dig tid att skriva en sådan fin kommentar! Jag uppskattar det verkligen, jag uppskattar dig! Kramar ❤
Hillevi Kristina

2016-08-27 / 19:46:15
URL: http://jenniesuzanna.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

Mail

Hemsida:

Kommentar:

Trackback