12 januari

 
 
 
Igår var det cancer-galan, "Säg nej till cancer".
Jag känner mig ganska tom varje gång som det är tal om cancer. Det beror inte på att jag är ignorant eller att jag inte inser problemet, det är nog snarare tvärt om. Det svarta hålet slukar mig.
 
Jag har symboliserat det som ett svart hål, och jag kan bara fortsätta att förklara det som ett svart hål.
Min pappa betydde självklart otroligt mycket för mig, även om jag inte minns honom så gjorde han det. Och honom kan man symbolisera som en stjärna.. när han försvann så skapades det där svarta hålet inom mig och varje gång jag hör talas om den sorg och förtvivlan den där förbaskade sjukdomen skapar så känns det som det svarta hålet växer, gör ont och skapar oroligheter.
Jag blir ledsen.
När någon annan delar med sig av sina upplevelser, även om det är en solskenshistoria, så blir jag ledsen.
Jag är så rädd för den där sjukdomen.
Jag flyr och gömmer mig när det kommer på tal.
Jag tror alltid att jag har bearbetat det ganska bra, men så kommer ett nytt bakslag och jag känner mig skräckslagen.
 
Jag har lovat mig själv att försöka njuta av livet. Att leva. För trots allt, så är det jag som lever.
Jag känner därför att jag tar avstånd från det som inte gör mig lycklig, jag försöker tänka positivt även om jag har många dåliga dagar.
Och när man börjar följa sitt egna välmående (förutom de dagar då det svarta cancer-hålet värker) så märker man hur mycket negativitet det är runt omkring en.
 
Jag läser inte tidningar, jag kollar inte på nyheter och nu är det knappt så att jag går in på Facebook då så gott som allt som publiceras är negativt.
Alla ska vara så kritiska och uttrycka sina expertiva åsikter om allt.
Och när man hör en nyhet, ja då tänker man "Vad är det för fel med det här?.." istället för att tänka något positivt.
 
Facebook är en klagomur.
 
Hur vore det om man spred solskenshistorier? Hur vore det om man lyfte varandra, varandras arbete och uppskattade det man har?
 
Avundsjuka, missnöjdsamhet och negativitet i övrigt, det är sådant som tär på en.
Känn efter, tär det på dig?


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

Mail

Hemsida:

Kommentar:

Trackback