Day Six

 
 
Jag ber om ursäkt för att jag inte uppdaterade något mer under själva resan, men min dator tog alldeles för lång tid på sig och ville inte riktigt göra det jag ville. Jag kunde blogga via mobilen, som jag gjorde de tre senaste inläggen, men jag gillar inte när jag inte har en bra översikt när jag skriver vilket leder till att jag stavar fel, skriver osammanhängande och får gamnacke när jag försöker läsa det jag har skrivit.
Jag kände att det inte var värt det utan valde att spendera resterande delen av resan utanför datorns stressande seghets-bubbla och njöt av ledigheten.
 
 
 Så, dag sex.
 
När jag vaknade idag så var jag beslutsam att jag skulle lyckas ta mig till min efterlängtade Ö, den som jag ville åka till igår men som jag inte kunde åka till då det inte fanns några lediga båtar.
Då jag fått uppleva en nekad båttur så var jag någorlunda snabb på morgonen och tog mig en tuktuk ner till stranden.
Jag frågade min kompis tuktuk-chauffören vad han trodde var smidigast: att köpa en biljett vid hamnen eller vid stranden och han rådde mig att köpavid stranden då det var lågsäsong.
Sagt och gjort, jag gjorde ett nytt försök att få åka till Chicken island.
 
Idag behövde vi inte åka bil till hamnen som de tidigare dagarna, högvattnet var inte lika farligt och vi resenärer kunde hoppa i båtarna direkt från stranden.
Under tiden som jag satt och väntade på att vårbåt skulle fyllas med folk så kom en äldre man och samtalde med mig.
Han var helt säker på att jag var från Amerika utifrån mitt utseende, något som jag skrattade gott åt men samtidigt så kan jag hålla med om att jag inte ser ut som en typisk Svensk. Den gamle mannen ville endast sitta och prata om livet, öva sitt uttal och hålla sina engelska språkkunskaper levande, något som jag uppskattar och som jag avundades då hans uttal var väldigt bra.
Jag behövde inte sitta och vänta allt för länge innan båten fyllts på med passagerare så jag tackade glatt för sällskapet och skyndade ner till båten.
Jag hoppade snabbt upp i båten och kände mig redo för stranghäng.
 
När man åker Longtail till Chicken island får man oftast dela båt med passagerare som ska besöka Poda island.
Först stannade vi vid Poda för att låta de gästerna stiga av och det visade sig då att jag var ensam resenär till Chicken island, skönt tyckte jag då Poda island oftast är fullproppad med turister och var så även denna morgon.
Chauffören skjutsade mig till Chicken island och jag tappade hakan när jag såg hur högt högvattnet var.
 
När jag anlände till Chicken så nådde vattnet hela vägen upp till restaurangens golv och jag fick snällt be om lov att sitta inne i restaurangen tills dess att vattnet hade lugnat ner sig lite.
Vid lunchtid hade vattnet börjat dra sig undan och jag fick sällskap av två båtar fulllastade med thailändska turister.
 
Vattnet rörde sig väldigt sakta och tillslut fick jag ge upp min tanke på att spendera dagen i solen utan fick välja att spendera den i vattnet.
De två båtlaster som jag delade vattnet med kom fram gång på gång och önskade att ta kort med mig under tiden som de var på plats.
Jag vet inte hur många foton jag varit med på när båtarna tillslut åkte vidare till nästa ö.
Detta är något som alltid sker när jag är på Chicken island, alltid.
Varför?
 
Lyckan av att vara så gott som ensam på ön varade inte så längre, två nya båtlaster med folk anlände och samtidigt närmade sig ett oväder med blixtar och dunder.
Vid det här laget insåg jag att jag hade glömt bort vilket nr min båt hade, den som jag skulle åka tillbaka med.
Och jag insåg dessutom att jag var fast på ön tills dess att högvattnet hade dragit sig undan så pass att man kunde gå över till Tup island då chauffören sagt att vi skulle mötas där 14.30.. något som i det här läget verkade väldigt avlägset och lite oroväckande.
 
Jag gömde mig återigen inne på restaurangen tillsammans med några enstaka turister som även de blivit kvar på ön.. och väntade.
 
Som tur var hade min chaufför sett ovädret och hämtade mig när vädret hade lugnat ner sig lite. Vi åkte till Poda och hämtade de övriga i båten och sedan var det en blöt och guppig resa på vägen hem.
Urk säger jag bara...
 
När vi väl kom tillbaka till land så gott som flög jag ur båten, ropade till mig en tuktuk till hotellet och skyndade mig upp till rummet.
 
Det kändes verkligen som min tur..
 
 


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

Mail

Hemsida:

Kommentar:

Trackback