Memory Lane

 
Godmorgon.
Förkylningen ruskade glatt liv i mig halv 4.. eller rättare sagt försökte den kväva mig. Efter det kan jag inte somna om, hjärnan fick fart igen och sedan kom tårarna och ilskan.
Så nu sitter jag här med en stark frustration i kroppen, som sipprar ut ur öronen samtidigt som snoret gör sig till besvär i näsan.
 
Jag började fundera på att skriva om minnen.. som gjort mig till den jag är. Minnen som har format mig och i vissa fall har förstört min syn på mig själv, som har fått mig att vackla.
Jag vet dock inte hur dessa sanningar, mina sanningar, skulle uppfattas av de som faktiskt har åsamkat mig smärta. När jag fortfarande envisas med att mina "lögner" är sanningar och deras "sanningar" faktiskt förstörde mig. Nej, dessa människor lever i sin lögn. Det är enklare att förstöra en tjej, göra henne till syndabock och lögnare än att inse hur lättpåverkade de själva var.
Skulle jag försöka göra min röst hörd, skulle hagelstormen återkomma? Kallas lögnare, bli utstött.. få ett rykte som 12 år senare fortfarande är en blinkande neon-skylt över huvudet?

Jag förtränger mycket av det som jag har upplevt. Jag vill inte minnas, jag vill inte att det ska vara sant.
Och samtidigt så vill jag veta hur jag ska kunna bygga upp mig själv igen.
Det är så mycket som kommer till liv efter det att jag gått till kuratorn. Sådant jag inte mindes under tiden som jag satt där i det kala rummet i en hård fotölj med tårarna rinnande.. men som fick liv och som puttrat, ångat och sipprat in i mitt minne sedan dess.
Sådant som får det att krypa under skinnet på mig och som får mig att vilja skrika av förtvivlan, ångest och smärta. Alla känslor som flyter upp till ytan.
 
Det är sådär med soul-searching, man inser hur vissa handlingar har påverkat en. Och så vaknar man alldeles för tidigt, med febersvettningar och ett skrikande inre som känner allt igen och igen. Precis som om det hände igår.
 
Ja, jag tror att den historien från memory lane skulle göra tidigare plågoandar alldeles för skitnödiga, uppstoppade och återigen välja att attackera än be om ursäkt.
 
 
 
 
 
Men att hitta en karta med Strepsils bakom nattduksbordet när man plockar undan de nedrans snorpapperen som svämmat över ner på golvet, ja då känner man sig ganska lyckosam ändå.
 
 


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

Mail

Hemsida:

Kommentar:

Trackback