Dunkel av sorg

Magisk dimma på fjället förra veckan.
 
Mycket har hänt sedan senast.
Första snön som brukar vara ett lyckorus för min del förde med sig tårar och sorg. Det som brukar symbolisera en början fick nu vara ett avslut och jag smulas sönder inombords.
Det värsta är att det här inte endast gäller mig, det gäller oss båda och en framtid som jag trodde var inom räckhåll försvann.
Jag arbetar med en sorg. Sorg fylld av att säga hejdå till något som varit och vad som kunde bli.
 
Jag har velat skriva så mycket, så många gånger, Men jag kan inte skriva av mig allt som jag tänker här, inte nu, inte någonsin.
Så jag funderar på att återinföra dagboken. För oavsett om man omger sig av vänner och bekanta hela tiden, så känner man sig ensam.. byt ut man till jag.
Under de senaste tre veckorna har jag känt mig mer ensam än vad jag trodde var möjligt.
Under min tid med depressionen så har jag känt mig ensam, väldigt ensam och på kanten till.. osynlig. Men nu, nu känner jag mig ensam på en ny nivå.
Jag gråter konstant och jag måste jobba för att tänka på annat, men ibland räcker inte ens det.
Sorg.
 
Jag har mitt i allt börjat mitt nya jobb, vilket ger mig något annat att fundera på, fokusera på och oroa mig över.
Mina nerver är på helspänn. Jag har klätt mig i ett leende och hoppas på att ingen ska lägga märke till ögonen.
Jag gillar verkligen mitt nya jobb! Det är en utmaning men också något som jag är väldigt stolt över. Jag är beslutsam att ge det allt jag har, att ge mitt allt. Jag vill lyckas och jag vill visa att jag var rätt val.
 
Jag bara hoppas att det blir enklare att andas snart.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

Mail

Hemsida:

Kommentar:

Trackback