Krypande känsla

 
Naturen lugnar nerverna, lite, men inte tillräckligt.
 
 Frustration.
Jag känner en oerhörd frustration just nu, det kryper under skinnet på mig och jag känner en stark olust.. men till vad? Jag vet inte riktigt varför.
Jag kände mig så stark när jag skrev senast. Jag kände att jag hade avslutat mina samtal med min kurator och kunde gå med högt huvud, men sedan kom flera bakslag på rad.
 
Det kändes inte bra att lämna min tjänst utan att ha ett samtal med min chef om VARFÖR jag avslutade min provanställning. Jag gillar inte att säga nej till jobb (läs: jag hatar det) men ångesten började äta upp mig inifrån.
När jag sa upp mig så var min chef på semester så jag pratade med den person som var ansvarig under tiden som min chef inte var tillgänglig.
Sedan så hade jag ingen möjlighet att prata med chefen under resterande tiden av min anställning. Det känns inte okej, det känns inte roligt och det spär på min känsla av att vara värdelös.
 
Som om det inte var tillräckligt så blev min älskade momma sjuk. Hon fick åka ambulans in till sjukhuset med högt blodtryck och jag fick återigen ångest och uppleva rädslan av att förlora någon jag håller kär.
Jag drar mig undan mer och mer, vilket jag jag också mår dåligt över. För så gör man inte. Man ska stötta och vara stark. Och jag känner mig bara mindre och mindre.
 
När mormor äntligen kom hem från sjukhuset så kom nästa slag.
Kelah snubblade/föll under morgonpromenaden i fredags. Något som skrämde mig till tårar och jag fick panikångest.
Kelah blev såklart mer rädd av min reaktion men jag kunde inte ha kontroll över känslorna och ringde mamma, Joakim och veterinären.
Veterinären lugnade mig lite men efter det har jag inte kunnat sova ordentligt.
Jag vaknar flera gånger under natten för att kontrollera så att Kelah andas, trots att veterinären sa att det troligtvist endast var en engångshändelse.
 
Jag kan inte ens prata om det.
Jag kan skriva om det för ni ser inte tårarna som rinner ner för mina kinder konstant.
Men jag vill inte dra ner andra i min negativa spiral.
 
Jag känner mig så ensam igen.
Värdelös och ensam.
Det kryper i kroppen på mig och jag känner mig rastlös samtidigt som jag känner mig orklös.
Jag vill sova men samtidigt vettskrämd att slappna av.
Jag vill vara ensam samtdigt som jag avskyr mig själv att jag inte kan ta tillvara av tiden tillsammans med min familj och vänner.
 
Värdelös.
Hur ska jag göra för att slippa den här ångesten?


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

Mail

Hemsida:

Kommentar:

Trackback