Memory Lane

Lifestyle  /  0  Kommentarer
 
Godmorgon.
Förkylningen ruskade glatt liv i mig halv 4.. eller rättare sagt försökte den kväva mig. Efter det kan jag inte somna om, hjärnan fick fart igen och sedan kom tårarna och ilskan.
Så nu sitter jag här med en stark frustration i kroppen, som sipprar ut ur öronen samtidigt som snoret gör sig till besvär i näsan.
 
Jag började fundera på att skriva om minnen.. som gjort mig till den jag är. Minnen som har format mig och i vissa fall har förstört min syn på mig själv, som har fått mig att vackla.
Jag vet dock inte hur dessa sanningar, mina sanningar, skulle uppfattas av de som faktiskt har åsamkat mig smärta. När jag fortfarande envisas med att mina "lögner" är sanningar och deras "sanningar" faktiskt förstörde mig. Nej, dessa människor lever i sin lögn. Det är enklare att förstöra en tjej, göra henne till syndabock och lögnare än att inse hur lättpåverkade de själva var.
Skulle jag försöka göra min röst hörd, skulle hagelstormen återkomma? Kallas lögnare, bli utstött.. få ett rykte som 12 år senare fortfarande är en blinkande neon-skylt över huvudet?

Jag förtränger mycket av det som jag har upplevt. Jag vill inte minnas, jag vill inte att det ska vara sant.
Och samtidigt så vill jag veta hur jag ska kunna bygga upp mig själv igen.
Det är så mycket som kommer till liv efter det att jag gått till kuratorn. Sådant jag inte mindes under tiden som jag satt där i det kala rummet i en hård fotölj med tårarna rinnande.. men som fick liv och som puttrat, ångat och sipprat in i mitt minne sedan dess.
Sådant som får det att krypa under skinnet på mig och som får mig att vilja skrika av förtvivlan, ångest och smärta. Alla känslor som flyter upp till ytan.
 
Det är sådär med soul-searching, man inser hur vissa handlingar har påverkat en. Och så vaknar man alldeles för tidigt, med febersvettningar och ett skrikande inre som känner allt igen och igen. Precis som om det hände igår.
 
Ja, jag tror att den historien från memory lane skulle göra tidigare plågoandar alldeles för skitnödiga, uppstoppade och återigen välja att attackera än be om ursäkt.
 
 
 
 
 
Men att hitta en karta med Strepsils bakom nattduksbordet när man plockar undan de nedrans snorpapperen som svämmat över ner på golvet, ja då känner man sig ganska lyckosam ändå.
 
 

Kraftlös och pastiller

Lifestyle  /  2  Kommentarer
 
Nu kom snön. Igen.
Min efterlängtade snö kom som skänkt från ovan, bokstavligt talat.
Igår, på vägen hem från jobbet, var det som att köra genom en vägg skapad av snöflingor och idag när jag vaknade var bilen gömd i snö.
Det har snöat hela dagen och jag kan inte låta bli att älska det.
 
Igår kom även förkylningen som ett brev på posten.
Jäkla klantarsle till hals, att åka på en förkylning IGEN. Men ja, mår man inte bra så tar kroppen all stryk den kan hitta. Precis som om den muckar gräl med universum bara för att visa att den kan. Precis som om jag inte har tillräckligt att oroa mig för.
Ja, jag vet. Jag har egentligen inget att oroa mig för. Men lite oroad är jag, det är i min natur och min sinnesstämning.
Jag går alltid runt och oroar mig om jag verkligen har förstått rätt, om jag har missat något eller om jag bara är så korkad som jag målat upp bilden av mig själv.
 
Där kom de nedvärderande tankarna igen.
Usch fy fan.
Hur lyckas folk vara positiva och bekymmersfria? Har de inga tvivel på sig själv?
 
Jag kommer på min själv att oroa mig för saker som egentligen skulle innebära att jag var tankeläsare.
Jag vill så gärna lyckas. Så gärna så att mitt huvud tänker flera steg i förväg.
Oroar sig och oj-ar sig. "Tänk om"-scenarion som sällan blir till verklighet.
 
Det här med att vara i nuet, det är något som jag inte riktigt kan.
 
Jag borde kanske inte ha avslutat mina besök hos kuratorn.. jag tror snart att jag behöver en tvångströja.
 
A N D A S... nej just ja, jag kan fan inte för näsan är igenblockerad av snor-helvetet!
 
 
 
 
Men det är ju några bra saker som har hänt idag i alla fall:
 
Snön kom.
Jag körde inte ner i diket.
Jag kunde lyssna på julmusik på jobbet, med gott samvete.
Jag bjöd på fika idag och den morotstårtan blev uppäten, precis vad jag hoppats på.
Jag har startat en av mina julfilmer: Last Holiday med Queen Latifah. Jag diggar den människan!
När Kelah kollar på en, precis som om man var den viktigaste människan i hela världen.Och när jag tänker på det, så är det precis så det är. Hon tycker nog att jag är en av de viktigaste människorna för henne.
Fantastiska, älskade, snarkande pälsvän. Vad skulle vi göra utan dig?

Frost och snö

Lifestyle  /  0  Kommentarer
Denna bild fick jag publicerad på TV4vädrets FB, det kanske inte är en big deal egentligen, men jag blev lite stolt. Faktiskt.
Det hör ju verkligen inte till vanligheterna.
 
 
 
 
Förra veckan hade vi utbildning på återkommande personal för Gästservice uppe på Vemdalsskalet. Under denna dag så låg även berget under en vit slöja.
Jag saknar vintern, jag längtar efter vintern och snart är den här för att stanna!
 
 
 

Tidigare inlägg