Svaret på : Hur mår du? Ja, det är tabu.

Lifestyle  /  1  Kommentarer
Min systers katt - Jack. Ers Majestät for everyone else.
 
Nu har jag spenderat några dagar till fjälls och förberett mig inför en hektisk vintersäsong. Då jag har varit borta från säsongslivet i två år, så har jag mycket information att uppdatera inom yrket och det snurrar ganska mycket i huvudet just nu. Jag försöker dock vara open minded då jag vill få nya rutiner och ett nytt synsätt på det mesta, och inte försöka plocka tillbaka det som jag en gång lämnat.
 
Det känns dock väldigt skönt att återvända till något som jag tyckt har varit roligt under så många år.
Det är trots allt sjätte året som jag ska välkomna besökare till vårt fjäll.
Det blir nog bra.
 
Svaret på Hur mår du? - Är det tabu?
 
Jag har känt att när jag svarar ärligt på enkla frågor, så kan endel inte vara beredd på svaret de får.
Att man svarar ärligt, är det tabu?
Är man beredd på att höra att någon mått dåligt och blivit utsliten? Att istället för att rada upp en massa saker som man gjort under ledigheten, säga att man varit så slut att man legat i soffan som ett kolli under flera veckor?
 
Det är något jag funderar på.
Hur beredd är vi för svaren på frågorna vi ställer? Ska man ta enkla, opersonliga svar för att skydda kallpratet?
Något som jag har svårt att göra just nu, just nu är det viktigt för mig att acceptera att jag är utsliten. Att acceptera att min ork, min energi bröts ner och att jag gav upp.
 

En tidig morgon och känslorna på utsidan

My depression  /  1  Kommentarer
 
Idag blev det en ganska tidig morgon, för att vara söndag.
 
Kelah låg och snusade mellan mig och Joakim, men när hon märkte att jag började vakna då kunde man känna svansen vifta och det mina vänner, det är en bra start på dagen.
Är det något/någon som får mig att vilja stoppa näsan utanför dörren så är det Kelah.
 
Trots att vädret är underbart och trots att jag ser så mycket vackert om dagarna så känns det som om kroppen befinner sig i kvicksand och jag har lava innanför skinnet.
Oro.
Djup och stark oro.
Varför? Jag har ingen aning, men jag är så nära tårarna att jag kan bryta ihop utan att något har hänt eller att någon ser.
 
Det här är självklart svårt för de som är mig nära.
De undrar varför jag känner mig som jag gör, varför jag inte är glad och frågar konstant vad det är som är fel.
Men visste jag det, skulle jag verkligen må så här då?
Jag kan inte sätta ett finger på vad det är som är fel.
Jag kan inte låtsas att vara glad för att underlätta för någon annan, jag gör det när jag lämnar lägenheten. Jag gör det när jag vet att det är olustigt för andra. Jag vill inte låtsas när jag är hemma, jag har inte energi till det utan jag tror mer att det skulle ta kål på mig.
Det här håller på att ta kål på mig ändå, utan att jag ska få samvetskval för att andra inte förstår vad jag går igenom.
När jag inte kan förklara, eller förstå själv. Hur ska jag kunna lätta ovissheten för någon annan?
 
Jag känner mig egoistisk.
Men jag kan inte ta på mig andras problem, inte just nu.
 
Jag har det svart på vitt från sjukhuset att jag inte mår bra.
Jag har haft problem hela sommaren på grund av det, och spenderat flera dagar på sjukhuset.
Nej, jag orkar inte tänka på andras problem, att tänka bara på det negativa. Jag vill se positiva saker nu,
 
Är jag en hemskt människa för det?
 
 
 

Gammal design men med ett nytt tänk.

Lifestyle  /  0  Kommentarer
 
Hej.
 
Nu är det så länge sedan jag testade att skriva ett blogginlägg så jag knappt vet hur man ska bete sig.
Jag har under 8 år drivit en annan blogg och som jag hade stora samvetskval att skilja mig från. Men för  två år sedan började jag känna mig vilsen och kunde inte längre förklara mina tankar och känslor med ord.
Tydligen var det i samma veva som jag började känna mig stressad, stressad till den grad att jag började utveckla en depression.
Iallafall slutade jag uppdatera min blogg, jag kände en stor prestationångest och dessutom så tog det emot att logga in på bloggen för att se om någon hade kommenterat.
 
Jag slutade därför med min blogg.
 
Nu i efterhand önskar jag dock att jag hade slutat min anställning istället då det var där all stress kom ifrån. I alla fall den stress som fick mig att emotionellt bli förlamad.
 
Jag arbetade kvar på den arbetsplatsen i två år för jag ville bevisa för mig själv att jag kunde, trots att jag gick på knäna och bröt ihop konstant.
I slutet av min anställning så grät jag, varje dag. Och då spelade det ingen roll om jag var ensam, eller om jag grät framför en grupp människor.
Jag kunde inte hindra tårarna från att rinna. En normalt funtad människa skulle i det läget inse att man behövde komma bort, klippa alla band och rå om sig själv.
Jag, i mitt inte allt för normala tillstånd, kände mig som en påse skit som inte ens kunde hantera situationen. Tänk vilket nederlag.
Tänk att inte ens klara en sådan enkel uppgift.
Tänk att inte kunna hantera en sådan situation.
Vilket fiasko.
Vilket fiasko jag var.
 
Jag har lekt med tanken att börja blogga igen.
Men det psykiska nederlaget jag kände gjorde mig alldeles för rädd för att göra det.
 
Efter en arbetslös sommar med mig som arbetssökande samtidigt som jag slickade mina sår och försökte våga kolla folk i ögonen så vågade jag mig in på blogg.se igen.
Men då min gamla blogg skrek nederlag och representerade en person som jag inte kände mig som längre så valde jag att köpa mig ett nytt bloggnamn.
Hillevi Kristina.
 
Det har dock dröjt ca två månader extra innan jag vågat skriva det första inlägget. Det här inlägget.
Så nu känner jag paniken bubbla under ytan lagom tills dess att jag ska klicka på "publicera".
 
Nu ska jag laga mig själv.
Nu ska jag bekämpa min stressade själ och bekämpa depressionen som skadat mig så djupt.
 
Snälla, fortsätt läsa min blogg.
Jag lovar att jag ska försöka fokusera på det som är positivt, så att det blir roligare för er att läsa och en rehabilitering för mig.
 
Tack för att ni läste allt detta.
Nu är det dags för mig att vända blad.
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg