Krypande känsla

My depression  /  0  Kommentarer
 
Naturen lugnar nerverna, lite, men inte tillräckligt.
 
 Frustration.
Jag känner en oerhörd frustration just nu, det kryper under skinnet på mig och jag känner en stark olust.. men till vad? Jag vet inte riktigt varför.
Jag kände mig så stark när jag skrev senast. Jag kände att jag hade avslutat mina samtal med min kurator och kunde gå med högt huvud, men sedan kom flera bakslag på rad.
 
Det kändes inte bra att lämna min tjänst utan att ha ett samtal med min chef om VARFÖR jag avslutade min provanställning. Jag gillar inte att säga nej till jobb (läs: jag hatar det) men ångesten började äta upp mig inifrån.
När jag sa upp mig så var min chef på semester så jag pratade med den person som var ansvarig under tiden som min chef inte var tillgänglig.
Sedan så hade jag ingen möjlighet att prata med chefen under resterande tiden av min anställning. Det känns inte okej, det känns inte roligt och det spär på min känsla av att vara värdelös.
 
Som om det inte var tillräckligt så blev min älskade momma sjuk. Hon fick åka ambulans in till sjukhuset med högt blodtryck och jag fick återigen ångest och uppleva rädslan av att förlora någon jag håller kär.
Jag drar mig undan mer och mer, vilket jag jag också mår dåligt över. För så gör man inte. Man ska stötta och vara stark. Och jag känner mig bara mindre och mindre.
 
När mormor äntligen kom hem från sjukhuset så kom nästa slag.
Kelah snubblade/föll under morgonpromenaden i fredags. Något som skrämde mig till tårar och jag fick panikångest.
Kelah blev såklart mer rädd av min reaktion men jag kunde inte ha kontroll över känslorna och ringde mamma, Joakim och veterinären.
Veterinären lugnade mig lite men efter det har jag inte kunnat sova ordentligt.
Jag vaknar flera gånger under natten för att kontrollera så att Kelah andas, trots att veterinären sa att det troligtvist endast var en engångshändelse.
 
Jag kan inte ens prata om det.
Jag kan skriva om det för ni ser inte tårarna som rinner ner för mina kinder konstant.
Men jag vill inte dra ner andra i min negativa spiral.
 
Jag känner mig så ensam igen.
Värdelös och ensam.
Det kryper i kroppen på mig och jag känner mig rastlös samtidigt som jag känner mig orklös.
Jag vill sova men samtidigt vettskrämd att slappna av.
Jag vill vara ensam samtdigt som jag avskyr mig själv att jag inte kan ta tillvara av tiden tillsammans med min familj och vänner.
 
Värdelös.
Hur ska jag göra för att slippa den här ångesten?

12 januari

Lifestyle  /  0  Kommentarer
 
 
 
Igår var det cancer-galan, "Säg nej till cancer".
Jag känner mig ganska tom varje gång som det är tal om cancer. Det beror inte på att jag är ignorant eller att jag inte inser problemet, det är nog snarare tvärt om. Det svarta hålet slukar mig.
 
Jag har symboliserat det som ett svart hål, och jag kan bara fortsätta att förklara det som ett svart hål.
Min pappa betydde självklart otroligt mycket för mig, även om jag inte minns honom så gjorde han det. Och honom kan man symbolisera som en stjärna.. när han försvann så skapades det där svarta hålet inom mig och varje gång jag hör talas om den sorg och förtvivlan den där förbaskade sjukdomen skapar så känns det som det svarta hålet växer, gör ont och skapar oroligheter.
Jag blir ledsen.
När någon annan delar med sig av sina upplevelser, även om det är en solskenshistoria, så blir jag ledsen.
Jag är så rädd för den där sjukdomen.
Jag flyr och gömmer mig när det kommer på tal.
Jag tror alltid att jag har bearbetat det ganska bra, men så kommer ett nytt bakslag och jag känner mig skräckslagen.
 
Jag har lovat mig själv att försöka njuta av livet. Att leva. För trots allt, så är det jag som lever.
Jag känner därför att jag tar avstånd från det som inte gör mig lycklig, jag försöker tänka positivt även om jag har många dåliga dagar.
Och när man börjar följa sitt egna välmående (förutom de dagar då det svarta cancer-hålet värker) så märker man hur mycket negativitet det är runt omkring en.
 
Jag läser inte tidningar, jag kollar inte på nyheter och nu är det knappt så att jag går in på Facebook då så gott som allt som publiceras är negativt.
Alla ska vara så kritiska och uttrycka sina expertiva åsikter om allt.
Och när man hör en nyhet, ja då tänker man "Vad är det för fel med det här?.." istället för att tänka något positivt.
 
Facebook är en klagomur.
 
Hur vore det om man spred solskenshistorier? Hur vore det om man lyfte varandra, varandras arbete och uppskattade det man har?
 
Avundsjuka, missnöjdsamhet och negativitet i övrigt, det är sådant som tär på en.
Känn efter, tär det på dig?

Bye Bye 2015.

Lifestyle  /  0  Kommentarer
 
 
2015 är äntligen över. Även om jag inte ser fram emot att bli äldre så drog jag en lättnadens suck när året var över. 2015 var verkligen inte mitt år och helt ärligt; kan det verkligen bli sämre?
Nu vill jag självklart inte jinxa det nya året, men man ska ju försöka se det positiva i det hela, så det positiva är ju: det kan inte bli sämre. Right?
 
Jag har inte orkat öppna datorn sedan innan Stockholms-resan, när jag ser tillbaka på det så ser jag åter igen att luften gick ur mig. Ledsamhet och besvikelse kramade om hjärtat och orken försvann.. och jag jobbar fortfarande med att smälta de förändringar som skedde. Jag gillar inte sådant, när planer går åt skogen. När drömmarna försvinner trots att de är så verkliga för mig, sådär nära så att jag nästan kan ta i dem.. och så *poff*.
 
Jag startade min nya blogg och tänkte försöka hålla den på ett mindre personligt plan, personlig men inte som en dagbok. Men ja, jag känner att jag behöver en dagbok. Jag behöver skriva av mig och jag har mått dåligt av att inte skriva.
 
2016, vad vill jag uppnå?
Jag är inte direkt en hejjare på att hålla saker som jag lovar mig själv. Jag har en trotsig sida som sitter och väntar på att dra i handbromsen och se till så att jag inte genomför saker till fullo.. jag är medveten om henne. Vi gillar inte varandra, men jag lever med henne varje dag.
Så istället för att lova mig själv att gå ner i vikt eller att jag ska träna x antal gånger i veckan så har jag istället lovat mig själv att jag ska bli lite bättre i geografi och i mitt fotograferande.
Jag erkänner att jag köpte ett gymkort innan julen 2014 som varade i ett år.. använde jag det? Nej. Den trotsiga sidan av mig grusade alla planer på att gå dit.. eller var det osäkerheten som gjorde det? Oavsett så låg det där förbaskade gymkortet i min plånbok under hela året utan att bli använt en endaste gång.. så den tabben tänker jag inte göra om.
Istället vill jag utöva lite hjärngympa. De som känner mig vet att mitt minne är otroligt dåligt, värre än vad det borde vara och att det har varit så.. så gott som alltid.
Därför tänker jag fokusera på att lära mig ett land på kartan varje månad.. vart det ligger i världen och kanske även slå på stort och lära mig huvudstaden.
"Men det lärde man ju sig i lågstadiet" tänker kanske ni? Ja, det är sant. Man lärde sig det i lågstadiet (eller högstadiet) men kan vi kan ju dessutom räkna ut att det var ett X antal år sedan jag tog studenten.. och xx år sedan jag gick ur grundskolan.. vilket innebär att mina kunskaper gällande alla de skolämnen vi hade är förlegade och så gott som upplösta ur min kunskapsbas.
Och kameran då?
Jo jag funderar på att skaffa mig en ny kamera, och om jag ska göra det gäller det att jag inte låter den samla damm. Enkelt.
Mitt minne spelar mig dessutom ett spratt gällande denna punkt också, jag minns inte riktigt hur jag borde ställa in kameran.. något som jag lyckades någorlunda med tidigare, men som jag helt har glömt bort på senare tid.
 
Nu gäller det att mota bort den där förbaskade trotsiga sidan av mig själv, så kanske detta går vägen?

Tidigare inlägg